Idag har varit en både lycklig och väldigt påfrestande dag.. många känslor..

Det började med att Elias följde med mej till jobbet.. han var orolig så han fick medicin och han mådde illa och hade inte i magen.. men så fort han kom till jobbet släppte det..
Han lekte med barnen och de accepterade honom på en gång..
Han var så omtänksam, rättvis, och kunde säga ifrån och hantera konflikter som uppstod mellan barn.. jag var så stolt och överraskad av honom att jag fick anstränga mej för att inte börja gråta.. har aldrig sett dom sidorna hos honom.. trodde inte ens att dom fanns..

Sen skulle vi på avslutning för Samuel och Elias men jag och Vilmer mellanlanda hos mamma och pappa..
Då skickade Andreas ett sms om hur han ville ha Vilmer framöver..
Genast börjar ??slå hårdare, jag får svårt att andas, börjar skaka i kroppen och blir nervös.. vad ska man svara?? För att han inte ska bli arg..
men jag svarade att det inte fungerar för mej.. att jag vill ha Vilmer på helgen när jag har de stora killarna..
och för att inte han skulle bli arg föreslog jag att han skulle få ha Vilmer torsdag till söndag eller fredag till måndag på ojämna veckor..men även för att jag märker på Vilmer att han inte mår bra när vindelar helgerna.. sist skrek han i 20 minuter när vi skulle försöka handla å se åka och bada.. men jag fick ställa in det och vi åkte hem istället.. då fick han sitta i mitt knä och mysa i 30 minuter innan han lugnat sig.. han är ofta arg när vi för byten där vi träffas.. bytena går bättre när de sker på förskolan (han lämnar, jag hämtar)
Även fast jag inte är förtjust i det då jag är rädd att vår anknytning kan ta skada då han helst inte ska vara från den primära anknytningspersonen (jag) mer än två dygn.. men jag vill inte att Andreas ska hota mej med familjerätten..
Jag är alltid rädd för vad han ska hitta på.. får en klump i magen när jag ser att han skickar sms eller ringer...
Jag vill helst inte träffa eller prata med han alls...
Allt känns så orättvist.. han är lycklig och nöjd med sitt liv...
Jag kämpar varje dag att ens orka gå upp .. har börjat få panikattacker när jag bara gråter nästan varje dag..
Men ändå så vill jag bara ha tillbaka mitt liv..med honom..
Det enda jag tänker på är vad jag gjorde för fel.. varför han inte sa nåt.. varför inte ens jag och de stora barnen var värda ett försök...?

Jag trodde att de här dagarna när jag känner så här skulle bli färre och lättare.. men det är som att de blir fler och värre ju längre tiden går....

VAD SKA JAG GÖRA?!!
JAG GÅR SNART UNDER...????